Uttolkningen och omtolkningarna av den grekiska mytologin är betydligt äldre än mytologin i dess idag vanliga form. Redan grekerna själva fann dessa myter anstötliga och för disparata för att kunna tas på allvar. Deras försök att systematisera myterna gjorde att de relativiserades redan under antiken - de tolkades som allegorier för naturfenomen och äldre historiska skeenden. Till exempel eftersträvade Platon en abstrahering av tron, och enligt honom var berättelsen om Orfeus ett uttryck för själens odödlighet, och Aristoteles uppfattade berättelserna om kentaurerna som en omskrivning av de beridna jägare i Thessalien som befriade landskapet från vilda tjurar.

Därefter har kristna uttolkare betraktat berättelserna som hedniska förvrängningar av den kristna läran. Med nyplatonismen som teoretiskt ramverk har antikens mytologi och dess gestalter kunnat ses som allegorier för det kristna budskapet och som sådana kunnat tjäna sedelärande syften. Den grekiska mytologin utgjorde en självklar kulturell referensram i den kristna världen fram till den så kallade "mörka tiden" då det klassiska bildningsidealet föll i glömska.